Byggklossar
Jag tänker att det viktigaste att inse, för att kunna bli livsnjutare på riktigt, är att livet inte alltid är på topp.
Vi kommer ha både upp- och nedgångar, med- och motgångar och så vidare. Livet är inte en rak och utstakad väg. Även på de tydligaste och starkaste av vägar kan träd rasa. Man kan bli tvungen att hitta nya vägar när det ser ut att inte finnas någon. Man kan behöva välja mellan två vägar som båda ser perfekta ut.
Vi kommer alltid ställas inför olika prövningar, hinder, förändringar.
Alla genomgår vi det, vissa svårare än andra, men jag är säker på att vi alla stöter på sådant i våra liv.
Jag fyller 37 i år och har hunnit med en hel del. Jag flyttade, frivilligt, hemifrån som 16-åring och levde ett ganska självständigt liv. Jag blev mamma när jag skulle fylla 22 och sedan dess har jag hunnit med att föda 11 barn. Under den tiden har jag också hunnit med att gifta mig 3 ggr, jepp du läste rätt TRE, och dessutom skilja mig två. Jag har hunnit med att hamna fel, i en situation där jag och de mina inte mådde bra, jag har brytit mig loss och kämpat. Jag har hunnit med att erfara det svenska rättssystemet, skyddsnätet och som grädde på moset har jag hunnit med att förlora ett barn.
Men jag står upp, jag lever och andas. Jag mår förhållande vis BRA.
Jag lever med vad man kallar komplex PTSD, något som är resultatet från det jag upplevt innan. Det betyder att jag alltid är aningen begränsad men framförallt så är jag det i perioder. Jag har perioder då min sömn blir mycket sämre, då flashbacks är vanligare, då ångesten kommer oftare, då tålamodet tryter, koncentrationen försvinner och jag väljer att undvika olika platser. Detta är några av de symtom jag kan känna av, några av de symtom som begränsar mig. Men samtidigt några av de symtom som gör mig till just mig. Tillsammans med detta har jag något som kallas GAD (generaliserat ångestsyndrom) - oro för oro. I det stora hela oroar jag mig helt enkelt för mycket, bygger upp senarion och bygger upp oron tills dess att den blir ett hinder. Det leder till huvudvärk, ångest och trötthet som i sin tur triggar igång symtomen som hör till PTSD:n och ja så är det en ond cirkel. Jag har lärt mig leva med detta som ett form av funktionshinder, men jag har också lärt mig att det bara är ett funktionshinder om jag ser det som ett sådant.
Det jag har upplevt har hjälpt mig bli den person jag är idag, en person jag faktiskt tycker ganska bra om. Jag skulle inte vara där jag är idag om livet inte tagit kringelkrokvägarna dit.
Jag väljer inte att se mina begränsningar som problem, utan som en del av MIG. Vissa dagar är sämre än andra, men handen på hjärtat nu, vilken människa har det inte så?
Det är just DET jag fått till mig av det "livsnjutarliv" jag försöker och vill leva, att acceptera alla sidor av mig själv och inte se dem som svagheter utan snarare byggklossar.
Byggklossar för att forma MIG.