Livets bergochdalbana
Ja så sa alla till en när man skaffade barn.
Där och då, med tre småbarn som turades om att hålla mig vaken, skrika och allt som hör till, undrade jag mest om de var helt dumma i huvudet 🙈
Alla vet väl om att tonåringar är utmanande? Då är de stora och man kan prata med dem/säga ifrån/guida på ett helt annat vis. En liten bebis kan man ju inte förklara för…
Exakt så gick mina tankar.
Nu sitter jag är 14 år senare och förstår preciiiiiis vad de menade. 🤣
Att vara tonårsförälder är utmanande på så otroligt många nivåer. Ens föräldraförmåga, tålamod och styrka tränas varje dag, året om. Man vet att den tiden kommer, man förstår varför och vad som händer, man förstår att jobbigast är det nog för barnet själv
denna tid, man förstår att det är en del i utvecklingen att bli självständig, man förstår men ändå är det en ständig prövning och utmaning. Och det ska gudarna veta, man prövas riktigt jävla ordentligt ibland.
Då är folk där med sina fantastiska kommentarer igen… "du skulle kanske inte ha skaffat så många barn" , "snart har du ännu fler tonåringar" följt av ett hånskratt, "ja det är nu du slutar yngla av dig"…
Vet ni? BULLSHIT!
Ja det prövas och det utmanas och mitt humör har aldrig förr åkt den bergodalbana det gör med tre tonåringar i mitt liv. Men, även om vissa tillfällen i en bergochdalbana är riktigt läskiga och skrämmande så är den i det stora hela riktigt jäkla rolig
och man kliver oftast av med ett stort leende på läpparna.
Kärleken man känner när man tittar på sin lilla leende bebis, ni vet? Den finns kvar där, ännu mer påtaglig och djupare än aldrig förr. Varenda gång man ser den där revoltungdomen så fylls kroppen samtidigt av en värme och 700 ton kärlek!!
När man måste sätta de där jäkla gränserna och deras beteende/handlande måste få konsekvenser så gör det ont i hela ens kropp. Hjärnan är högljudd när den förklarar att man gör rätt medan hjärtat dunkar på hårdare av att göra just det.
När man kliver in i det vet man inte riktigt vad som väntar. Man skuttar på med lätta ben och ett leende på läpparna. Sakta kryper det på en vad man faktiskt gör och man vet inte om man ska skratta, gråta, skrika eller bara andas. En plötslig känsla
kommer och man skriker, blir rädd, vettskrämd rent utav, men snart lugnar det sig igen och man återfår fattningen. Snart saktar det in och går mer och mer långsamt för att slutligen stanna. Nu, nu släpper spärren och man kan kliva upp och gå
därifrån skrattande på skakiga ben.
Trots den där jobbiga, skrämmande och utmanande känslan under tiden så kan man knappt bärga sig innan man får kliva på för ännu en åktur ❤️
Livets bergochdalbana❤️
